Rågö (Estland)
Kvinnodräkten
Dräkten kommer från den estlandssvenska kustbygden. Benämningar inom citationstecken betecknar det dialektala uttalet (Rågömål) på dräktens delar.
Mössa – "miss" , sydd av småmönstrat ylle - bomullstyg på röd botten med framtill knypplad linnespets som skall sitta mot pannan. Vintermössan är fodrad. (Vid sorg är bottenfärgen svart eller mörkblå.) Mössan bärs av gifta kvinnor till vardags. Ogifta kvinnor bär likadan mössa men utan spets.
Luva, hätta – "lû" söndags och helgdags huvudbonad av vitt bomulls eller linnetyg, bärs av gift kvinna. Man har en valk, "fasttoppar" under och 2-5 röda band "tipper" ca 1 cm breda (bandens längd ca 1 m). De lindas runt "lûa", ändarna på banden hänger fritt baktill. De röda banden skall gömma "lûas" knytband som man först korsar baktill i nacken och sedan knyter ovanpå hjässan. Till både "missa" och "lûa" hör vit tunn knypplad spets. Den knypplades i lagom längder och hålls stramt mot mössans framkant när man syr fast den. Spetsen skall sitta till mot pannan.
Axelduk – "hädduk", vikes i 3-kant och hänges runt axlarna, ändarna stoppas framtill ned under kjollinningen. Bottenfärgen är röd.
Snibbar – "Oppomhalsduk", (uppomhalsduk). Den tillverkas av ett ca 5 cm brett band, prytt med spetsar och band och broderier. Banden knyts runt halsen och göms under kragen.
Överdel – "ävedailn", är sydd av vitt linne eller bomullstyg. Den räcker nästan till midjan, men det vävda midjebandet "linda" skall synas helt under överdelens nederkant. På axlarna sys fast broderade band: "hädräimar", broderade i rött efter speciella mönster. Både fram- och bakstycket, som skall vara ca 12 cm kortare än framstycket förlängs med ett lika långt "ävedailsbrokat" (överdelsbrokigt), som består av mellanspets (överst) + bred hålsöm (mitten) + uddspets (nederst).
Ärmarna veckas mot axeln och rynkas mot ärmlinningen. I ärmlinningen röda knytband.
½-särk, en enkel blus som når till höften. Den bär man under överdelen, den går ner i kjolen. En del syr fast en vid rynkad underkjol vid ½-särken.
Kjol – "imerk", av svart ylletyg, plisserad. Nertill prydd med ett blått eller gult flätat ylleband (av 8 eller 12 trådar). Bandet kallas "ai", det är fyrkantigt, sys fast nedanför kjolens fåll. Ovanför fållen sys minst 1 varv med efterstygn ----- Och ett varv med kedjestygn ooooo, de kallas "ginomnapper" (genomplock), de syddes från början i vitt, gult och blått ullgarn.
Förkläde – "skädek", sys av mönstrat bomullstyg på röd eller vit botten, vid sorg är bottenfärgen mörkt blå. I mitten av 1800-talet, när symaskinerna kom i bruk, började man även sy förkläden med applikationer i geometriska mönster av tyg och band i olika färger på röd eller vit botten – "opasäuma skädek" (påsytt förkläde). Vid höfterna lades 5-7 små veck, fåll nertill och eventuellt en spets.
Vävt midjeband – "lind", linda är 3-4 ca bred och drygt 1,5 m lång. Varpas i vitt lingarn och blått, rött, gult ullgarn. Inslag: lingarn. Vävs i 2 olika mönster med mönsterbyte på bandets mitt. Lindas 2 varv runt midjag. Bandändarna sticks ner under kjollinningen i vänster sida.
Röda strumpor – "re sockar",
Skor -"tvängjat skôar", hemgjorda skor av nötdjurshud med dragsko och snöre, eller enkla svara fabrikstillverkade skor.
Halsband av silver – "sillskräll", med vidhängande peng "päningskräll". Hade man inte silverstenar så hängs pengen på ett enklare halsband. Man kan även ha enkla korta halsband några stycken runt halsen.
Sölja – "breske". Kvinnorna använder även sölja med vidhängande silverpeng framtill i överdelen – "päningsbreske", man kan ha 2-3 stycken under varandra.
Ytterplagg: Skörtjacka – "stjärtjack" (st – uttalas som st) och en långkappa – "kjohl" (k – uttalas som k) av vadmal. Jackan är fortfarande i allmänt bruk till folkdräkten, men kjohlen användes endast av äldre kvinnor som arbetsplagg. Jackan har 4 kilar nertill + ett veck mitt bak. Eftersom jackans ärmar var smala fanns det också en vardagsvariant av överdelen "ävedäil" med smala ärmar. Som huvudbonad bärs en "kask", päls av fårskinn med ullsidan inåt, dessutom en rutmönstrad ylleduk, "storduk" ca 1,5 x 1,5 m.
Svenskar i Estland
Den svenska bosättningen i Estland, som upplöstes 1940 -1944 var spridd över Stora områden längs landets nordvästra kust och på öarna norr och väster om fastlandet. Den centrala svenskbygden utgjordes av socknarna Nuckö och Ormsö i Estlandsnordvästra hörn söder om inloppet till Finska viken. Till Nuckö socken hörde Nucköhalvön, strandpartiet innanför denna upp till Spithamns udde (fordom kallat Eyland) och ön Odensholm där utanför. Ormsö socken omfattade ön med samma namn. Fortsatte man längs kusten österut, kom man genom mellanliggande estniskspråkiga trakter till de svenska bygderna Vippal och Korkis. Svensk var också befolkningen på Rågöarna utanför Baltischport. Ännu längre åt öster fanns svenskar i Estlands huvudstad Reval (nuvarande Tallinn) och på Nargö strax utanför. Många tecken tyder på att svensk bebyggelse - om än i mindre omfattning tidigare funnits ännu längre österut.Svenskar fanns i gången tid på fastlandet strax söder om Hapsal och på spridda ställen längs kusten söder ut. Intill senaste tid levde svenskättlingar kvar på norra Dagö, där Kertel och Röicks sedan gammalt varit svenskarnas huvudorter. På Ösel fanns svenska strögårdar i gammal tid, men där torde svenskheten ha utslocknat för hundratals år sedan. Runö ute i Rigabukten var ända till tiden för estlandssvenskarnas överflyttning till Sverige rent svenskt. Huruvida svenskar funnits på de andra öarna vid Estlands västkust (Moon, Kynö), är svårt att med visshet avgöra. Estlandssvenskarnas bosättningsområde präglades helt av närheten till havet. Påfallande var också de långa avstånden mellan bygderna, som på sina håll orsakade en viss isolering med ödesdigra följder för svenskheten.
Administrativt indelades de trakter, där svenskar bodde, i följande kommuner: Runö, Ormsö, Rickul och Rågö, som var uteslutande eller övervägande svenska samt Nuckö (senare Pasklep), Sutlep, Neve, Vippal, Nargö och Padis, där större delen av befolkningen var estnisk.